Min vän blev skjuten - Welcome To America!

Efter skidåkningen i PCMR under söndagen, åkte jag, Nina och nya riding-polarn' Luke hem till huset/lägenheten i Park City där han bor tillsammans med Ninas pojkvän mfl. Vi hade varit och handlat för att göra en simpel middag i deras kök och kokade pasta och skar upp grönsaker, stekte kycklingfärs, jag tonfisk och satte oss bekvämt i soffan med överfyllda tallrikar. När vi ätit klart ligger vi nästan ner i soffan och kollar på Pimp My Ride och är otroligt belåtna. Jag börjar fundera på att dra mig till SLC för att imorn börjar ju min tennis-klass och så måste jag städa en del innan Familjen kommer hem.

Då kommer Ninas pojkvän hem från jobbet som snowboardcoach och introducerar oss till två grabbar från ett företag som är hans sponsor (tror han tävlar ibland och är med på foton med företagets logga). Han sätter på spisen för maten som nästan kallnat och de fortsätter upp på övervåningen där pojkvännens rum är och snackar i ca 15 min. Sen hör vi ett PANG! Alla fryser. Vad f*an var det? Det lät lixom inte som ett skott man hör på film, utan mer som en ballong som smäller, fast mycket starkare. Eller som en bomb kanske. Jag tittar på Nina. Då hör vi: "What the f*ck man! You shot me! You shot me in my arm! AAH!" Vi börjar cirkulera i rummet och vill inte gå upp på en gång. Man fattar ingenting. Sköt just nån ett skott? Med en pistol? Tyvärr sant, ja. Helt sjukt. Tillslut kommer pojkvännen ner i trappen och stänker blod lite överallt. Heltäckningsmattan får stänk av bloddroppar och han springer upp på rummet igen, utan att veta vart han riktigt ska ta vägen av chocken. Jag springer efter och ser bakifrån hur hans överarm har ett blodigt hål där kulan gått igenom. Det har alltså hänt! ”Oh dude, I’m so sorry dude, I don’t know what I did dude…” surrar den förvirrade sponsorkillen som just avfyrat avtryckaren. Hur dum får man vara? Leka med ett vapen! Det finns inte i min värld. Det är…så sjukt.

Tydligen hade pojkvännen visat sitt vapen för de två kompisarna och berättat att han skulle börja tävlingsskjuta som en sport om han en dag skulle lessna på att åka snowboard eller inte kunna göra det av någon anledning (ironiskt nog). Så en av polarna började fippla med den, plockade isär den och ihop den och höll på. Pojkvännen visste att den här killen hade vapen själv och hade hanterat dem förut, så han tänkte nog inte mer på det. Helt plötsligt avfyrades ett skott eftersom ingen av dom tänkt på att det faktiskt fanns ammunition i den, en 9 mm’s. Som tur var var det inte en sån som exploderar när den träffar, utan den gick rakt igenom, annars hade han nog inte haft någon arm kvar. Jag vet inte avståndet mellan de två, men rummet är inte speciellt stort, så det kan inte ha varit mycket. Och tänk om han bara hållt den en eller två decimeter till vänster, då hade den gått rakt in i…jag vill  inte ens tänka på det. Fruktansvärt. Och så otroligt oväntat, för alla.

Alla började iaf cirkulera konstigt runt i huset och försökte komma fram till hur han skulle stoppa blödningen och vem som skulle köra var och med vem. Tillslut kom alla ur huset, men jag vet inte vad de andra killarna gjort, jag vet bara att jag och Nina gick till min bil och ropade på hennes pojkvän att åka med oss. Vi hade inte alls nån lust att prata med de besökande killarna just då. Jag vet att de ropade att de skulle följa efter oss medan vi stängde dörrarna och rusade iväg. Dessutom skulle polisen komma till huset för att undersöka, så jag tror att ingen ville vara där då. Jag satte på varningsblinkers och tryckte gasen i botten mot Park City’s sjukhus som Nina fick leda mig till. Jag hade ju ingen aning om var det var. ”Faaaster, faaaster!” skrek Nina och pojkvännen jämrade sig i baksätet och klagade på att han knappt kände sina fingrar. Stackars pojk. Sen började han prata om att han knappt hade nån familj som kunde hjälpa han att betala för det här och att pengarna han just sparat ihop ju skulle gå till att studera. De här stackars amerikanerna, de måste ju betala för allting! Eller nej, att åka buss i Park City är gratis..för det är väl en bra kompensation? Alla kör ju bil här iaf. Det är sjukt. Inte bra. Och åh, vad glad man blir att man är svensk då, och kanske man inte ska klaga på de höga skatterna iaf, för när de väl gäller kan det stå en dyrt! När vi väl kom fram kastade de sig ur bilen och rusade in och jag åkte tillbaka till huset för att leta reda på pojkvännens mobilladdare. När jag kom dit mötte jag en annan kille som bodde där och som just kommit hem från jobbet. Jag förklarade hastigt att och vem som blivit skjuten och att polisen nog var på väg dit, sen ringde Nina igen och jag hann inte förklara något mer för honom, sen försvann han. Jag tog en runda och fick se att middagen fortfarande stod och puttrade på spisen, så jag stängde av. Gick sen upp till hans rum och fick se blodfläckar över heltäckningsmattan, på dörren och spår av blod in till badrummet strax intill. Tur att vi inte hade alltför lång till sjukhuset. Jag kände fortfarande stressen i kroppen, men försökte känna mig lugn eftersom han nu borde vara i trygga händer. Där på golvet brevid sängen låg också pistolen han blivit skjuten med. Det var första gången jag såg en pistol. De är läskiga! Fy. Lek aldrig med dom! Men det vet ni ju redan..

Sen ringde Nina och berättade att de skulle skjutsa honom till SLC och universitetssjukhuset där och hon frågade om jag kunde skjutsa upp henne till Park City igen sen. Och det kunde jag såklart, men jag skulle inte behövas förns senare, så jag stannade till hos Jeff som är Lisi’s pojkvän och där vi hänger en hel del. Där fanns några fler kompisar och jag stormade in och drog historien som utspelat sig bara några hundra meter från Jeff’s lägenhet. De skrattade till och tyckte allt lät som i en film, och det kändes så också. Satt ner en halvtimme eller så och försökte lugna mig. Då ringde Nina och sa att jag kunde hämta henne, så jag sa adjö och hoppade in i Subarun. Fortfarande i underställ och täckbyxor mötte jag Nina som gick runt i samma utstyrsel på akuten i SLC. Där fanns även killen jag mött i huset och han och hans flickvän (?) berättade sen hur de gjort upp historier under deras bilfärd bakom ambulansen till SLC, om hur skjutandet gått till eftersom jag glömt förklara att allt var en olyckshändelse.

Efter några minuter fick vi numret till ett rum vi kunde gå till för att träffa den skadade. Han rullades in i rummet och de hade bara lindat hans arm och han väntade på ytterligare besked från en läkare. Han satt med bara en filt runt om sig och kläder låg blodiga i en plastsäck brevid sängen. Han hoppades på att han skulle slippa operation eftersom allt det kostar en rejäl hacka. Jag kom dit kanske vid 21.30 och sen dök killen som skjutit honom upp och drog en ramsa om förlåtelse fylld av ”dude” och ”man” och de båda försökte reda ut hur det kunde gått till. Han erkände också att han förut såg vapen som en leksak, men nu som ett vapen. (Jamen - God morgon, tyckte jag! Hur pantad får man vara?) Sen stannade killen resten av kvällen och såg förkrossad ut. Kompisen från huset åkte iväg och köpte nya kläder till den skadade stackaren och vid kl. 23 lämnade vi honom när läkaren undersökte och lindade honom som bäst. Vi kikade lite mer på skotthålet medan läkaren försvann. Läkaren hade pratat om att han trodde några nerver var av, men det borde läka efter 6 månader.

Senare på kvällen sms:ade Nina mig och berättade att pojkvännen fått opererats under natten för att han inte fick tillräckligt med blod till handen. Och igår opererades han igen för nått annat. Men nu mår han mycket bättre och kommer kunna röra alla fingrar normalt om ett tag vad jag har förstått. Och allt finns postat av honom själv på Facebook, såklart. Snubben som avfyrade skottet kommer dock bli stämd.

Only in America folks..